Som mammaledig har jag varit ganska förskonad från diskussioner om varsel och diverse uppsägningar. Men nu är jag tillbaka på jobbet. Och måndagen började skittråkigt. Vi har anställningsstopp, investeringsstopp men ännu inga varsel. Det där med vasel kan dock ändras eftersom besparingarna inte lär sluta i och med årskiftet. Kommande år kommer tvärtom bli ännu tajtare. Hur ska man egentligen hantera den här informationen? Är det bara att blunda och hoppas? Ta dagen som den kommer? Blir man uppsagd så får jag väl hantera det då. Vad har jag egentligen för alternativ? Det absolut mest jobbiga är att jag ännu inte ser ett slut på krisen. Hur länge ska det vara såhär? 2 år? 5 år? 10 år?
Och i Hageby, ett stenkast härifrån, skedde ett värdetransportrån vid lunchtid. Herregud vilket samhälle vi lever i.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar