Så små...

Malin fick en son förra lördagen och jag pratade med henne idag.

Jag har glömt hur små och ynkliga de låter. Redan glömt... Som ett litet knyte, tagen och blåslagen efter förlossningen, så var Bobby Dukes när han kom ut. Han känns redan så mycket större. Han kan skrika för att han är arg, inte bara för att han är hungrig eller trött. Hans viljeyttringar kan såklart vara påfrestade men mest facinerande. Han kan titta på en och göra prat-ljud. Han sitter ganska bra, stod till och med själv en lång stund idag. Han äter burkmat som om han aldrig skulle få mat igen och skrattar när man skojar med honom. En liten människa. Jag är så glad att tiden går, jag är så glad att han är större och jag är så innerligt tacksam att jag inte längre lever i det där kaoset som infann sig veckorna efter 2 dec.